"[D]er Eigenname eines Menschen ist nicht etwa wie ein Mantel, der bloß um ihn her hängt und an dem man allenfalls noch zupfen und zerren kann, sondern ein vollkommen passendes Kleid, ja wie die Haut selbst ihm über und über angewachsen, an der man nicht schaben und schinden darf, ohne ihn selbst zu verletzen."
(Goethe: Dichtung und Wahrheit, 2. del, 10. bok)
Så klart, ett Goethe-citat.
Jag är för övrigt ingen stor Goethe-anhängare, men detta citat är en lämplig ingång i temat. Bakom den patetiska formen står det enkla konstaterandet att namnet mycket starkt hänger ihop med själva namnsbäraren - fastän den vanliga namnsbäraren inte brukar ha inflytande på sitt (före)namn. Vore ju rätt konstigt om någon skulle låta ändra sitt namn till exempelvis Georg Müller. Bara det som har ett namn existerar. Föstås inte i naturvetenskaplig bemärkelse, men för vår förnimmelse.
 |
Med vårt namn, vare sig vi tycker om det eller ej, går vi genom livet. Under detta namn tilltalas vi och kontakteras på olika sätt, det är länken mellan oss och vår omvärld, genom namnet blir vi identifierbara...och vi identifierar oss själv med det. Ett namn är därför och redan i ren teknisk bemärkelse inte "Schall und Rauch" (skall och rök), som ett talesätt säger resp. vill få oss att tro.
Namnet är fastvuxet som en annan hud, även om man högst sällan tänker på denna självklarhet. Vi reagerar först när vårt namn förväxlas eller förfuskas till ett oälskat öknamn. Nå väl, öknamn är som vädret, man kan inte ändra på det och det är lika bra att finna sig i det. Och förväxlingar då? Jag måste tänka på min kära farmor som ofta tilltalade mig med namnet av sitt barnbarn/min kusin Gregor. Fastän jag hade helt klart för mig att hon menade mig och att inte någon personförväxling förelåg var jag tvungen att hänvisa henne till att jag heter Georg, inte Gregor. Det bara är så, det behövs inte ens ett Goethe-citat för det.
Förnamnet Georg...
...föreföll mig vara inbegreppet för något riktigt omodernt och dammigt, då i mitt barndom. Det var ju ingen som hette så! Då ett svårt fel, idag...nå...med det familjenamnet snarare en fördel.
Under lång tid i mitt barndom tyckte jag att namnets uttal var både stelt och skruvat. Nu på efterhand är saken åtminstone i fonetiskt hänseende klart, för det finns inte så många tyska förnamn där två vokaler följer på varandra utan att bilda en diftong (glidljud). Vokalerna måste artikuleras var för sig. Är man riktigt noga med fonetiken finns det två möjligheter att uttala namnet Georg.
För det första genom att som i The´ater eller i be´atmen göra en liten paus mellan vokalerna: Ge´org. (Denna pyttelilla paus, den så kallade stämbandsklusilen, gör att tyska uppfattas som hård och grov av exempelvis svenskar eller engelsmän. En svensk vän sa en gång till mig att tyska låter som en kompostkvarn.)
För det andra genom att som i re-agieren göra inte någon paus mellan vokalerna: Ge-org.
(För det tredje genom att säga Schorsch eller Dschordsch. Därmed skulle man undvika samtliga vokalkombinationer. .) 8-)
Intressant nog innehåller nästan alla förkortningar och variationer av namnet Georg en (medveten?) omvändning av e-o-vokalsföljden till o-e: Görg, Jörg (Jürg), Göran.
Att Georg inte är ett särskilt frekvent namn kan man ta ur följande statistiker om tyskarnas favoritförnamn.
manl. förn. i Östtyskl. 1960-80
manl. förn. i Östtyskl. 1982-90
manl. förn. i Västtyskl. 1957-86
manl. förn. i Västtyskl. 1988-2000
kvinnl. & manl. förn. i Östtyskl. 1991-2000
kvinnl. & manl. förn. i Heltyskl. 1997-2000
Müller är däremot ett ganska vanligt namn. Strängt taget det vanligaste tyska familjenamnet.
Müller-spridningskarta (med varianter)
Familjenamnsstatistik 1941-2000
Diese Seite auf Deutsch, bitte! 
This page in English, please! 
© GMP 2004-2005